..är härligt att ta sig tid till på tidiga morgonen innan någon annan har vaknat. :)

Såklart fotade jag alla gullegrisar en hel del, men jag håller fortfarande på att lära mig nya kameran så alla bilder vart inte så bra, men här kommer några foton iaf.

Nutella.

Märta.

Maja.

Joy, undrar om det gömmer sig några bebisar i den där lilla magen? *nyfiken*

Sötaste tjejen i stan som gärna hjälper till ute på tomten. :)

Tidiga morgonen började med frukost och sen en promenad förbi hästhagarna. Mamma som hade hela kroppen full av överflödig energi joggade en bit och sen spenderade hon resten av promenaden bakom kameralinsen, men kortet blev snabbt fullt. :(
 

Väl hemma vart det att hjälpa Johan som skulle få ut sin stora båt och sen vända denna med enbart min hjälp. Detta tog sina timmar i slutändan men nu är vi nöjda för båten står rättvänd inne i garaget igen. *nöjd*
Jag passade även på att rensa hund- och ganska mycket rådjursavföring på tomten, jag krattade upp en hel del löv och annat skräp och städade alla uteburarna så dom är redo för alla gäster som kommer närmsta veckorna.
 

Busigaste grabben!

Nu har jag dock tagit mig tid att ladda ur ca.500st(!) foton ur kameran jag lånat av min mor, likaså att blogga och bara sitta ner och varva ner lite.
Vi har just fikat lite, det blev nybakad kladdkaka med saft för alla utom mig som drack kaffe och nu härjar barnen runt fulla med socker och tycker lilla mamma är dötrist som sitter klistrad vid datorn... ;)

Så mer tid än så här kan jag nog inte sitta ner, hoppas eran Lördag har varit lika rolig och effektiv som våran har varit! :)

För enkelhetens skull låter jag bilderna tala för sig själva. :)

Johan åkte tåg med sin pappa. När de kom till en tunnel tänkte pappan skoja lite med grabben så han tog sonens mössa och gömde den bakom ryggen. Efter en stund märkte pojken att den var borta.

-Har du sett min mössa, pappa? frågade han.

-Den flög ut genom fönstret i vinddraget i tunneln. Men jag tror faktiskt att jag kan trolla tillbaka den, sa pappa.

-Hur då?

-Blunda hårt och vissla, sa pappan.

Johan blundade och visslade och pappan satte mössan på hans huvud. Pojken blev mycket imponerad. Så fick han syn på pappans mobiltelefon. Snabbt tog han tag i den och slängde ut den genom fönstret.

-Vissla pappa, vissla!

Herr Alkohol...Kommer Du ihåg att vi ingick ett avtal??!!!? Förutom att göra Mig Sexig och Vacker, skulle Du också göra Mig till en Stjärna på Dansgolvet...Jag har nu sett bilderna...VI BEHÖVER PRATA!!!!

Jag blir aldrig svartsjuk när jag ser mina ex med nya dejter, för min mamma lärde mig att man ska ge sina begagnade leksaker till mindre lyckligt lottade människor...

BORTSKÄNKES!!!
Pga tidsbrist måste jag omplacera mina kära små dammråttor. Hämtas GRATIS, du får själv fånga dom. Dom är stillsamma och lugna och orsakar inte så mycket bråk, ligger mest i hörnen, är förtjusta i golvvärme. De är alla grå, i olika nyanser. De är könsmogna, översexuella och har en tendens att föröka sig i rasande fart!

Pojken hånade sin far som jobbade på en korvfabrik.

-Att stoppa in en gris och få ut en korv är ju ingen konst. Hade du haft en maskin som gjort tvärtom då hade det varit något.

Pappan svarade:

-Din mamma har en sån maskin.

 En dansk, en nork och en svensk blev ifångatagna av kannibaler på en ö. Istället för att bli uppkäkade frågade norsken ifall det var någonting som de kunde göra för att bli fria. Kannibalen svarar;

-Gå in i djungeln och hämta hundra frukter av samma sort.

Så de beger sig in i djungeln. Efter en timma kommer svensken tillbaka med hundra vindruvor. Då säger kannibalen;

-Om du undviker att göra ett ljud under tiden jag stoppar in dessa vindruvorna i rumpan på dig så ärdu en fri man, annars äter vi upp dig!
Så sätter kannibalen igång.

1,2,3...47,48...69...96,97,98,99... Då brister svensken ut i skratt.

Kannibalen frågar förvånad;

-Varför skrattar du när du bara har en vindruva kvar?
Då svarar svensken;

-Dansken kommer med kokosnötter...

Daisy, Zazza, Bessie och Sallie. Dom två storpudlarna var min mors, dom två små var mina, kortet är från 2004.

Den här dagen startade tidigt, som alltid när barnen går på Dagis.

När jag lämnat barnen så bar det av till Vällingby där jag påbörjade renoveringen av ett rum hos mina föräldrar, idag revs det ner tapeter som är någon gång från 70(?) talet. (Ja, denna renovering Behövs verkligen!)

Lena, min svägerska, kom förbi och hämtade den gamla bokhyllan som kommer från min Mormor, den plockade jag och Johan isär igår kväll.

När bokhyllan var väck blev rummet som ska renoveras först helt tomt, så nu ska alla lister och gamla tapeter och det fula golvet väck.

Jag sköter grovgörat och Johan finliret med mig som assistent. Före och efterbilder tas förståss! ;)

Jag hade tänkt blogga om min gamla hund Zazza, men att hitta foton på henne var inte det lättaste, en storpudel som är svart fastnar inte så bra på bild. Ska se om jag hinner kika mer i min mors bild-bibliotek imorrn.

Här ovan se ni iaf en bild på den tiden när vi hade pudlar i mängder min mor och jag. :)

Väl hemma vart det att ta itu med tvätt, disk och lite småplock som alltid.

Sen vart dock eftermiddagen förstörd av en hemsk huvudvärk.. så någon promenad blev det aldrig. :(

Fast Jennifers kläder var iaf dyngsura, hon hade satt sig i en vattenpöl och lekt idag. Alla hennes kläder återfanns i torkskåpet (strumpor, byxor, tröja, overall, vantar m.m.), utom nya fina stövlarna som vi fick av Farmor och Farfar igår.

Det är en mycket bra regel att ha extrakläder på dagis. ;)

En dag gammal.

Tänk att bara för 3år sedan var jag gravid med lilla Jennifer och kämpade med ett nytt jobb där jag inte trivdes alls, jag tänkte mest på att småäta hela tiden för att inte må illa och att sköta hemmet då Johan låg med ett helgipsat brutet ben och inte kunde göra någonting.
Det tog inte lång tid innan jag blev sjukskriven, idag vet jag att min Asperger spelade en enormt stor roll i min stress på både jobbet och insikten i att vi väntade barn.
Jennifer som är ett enda stort mirakel i all bemärkelse var nämligen inte planerad, det var med stor chock jag och Johan fick veta av husläkaren att jag väntade barn.

  
Men en dag hände det som inte fick hända, första värken, men när man inte har fött ett barn och läser böckerna skulle det inte vara någon större fara, det var ju ”bara” en förvärk.
En helg med ett härligt mc-gäng  ända nere  i Eksjö, ca 6h hemifrån och desto flera värkar senare började det snart gå in i mitt huvud att något var fel.
Måndag morgon gjorde jag det första och ett av dom största misstagen i mitt liv.
Jag ringde min husläkare, denna sa via telefon att det var helt ”normalt” att känna så som jag gjorde och att jag kunde lämna in ett urinprov morgonen efter för att se om jag kankse fått urinvägsinfektion. Jag trodde dumt nog på henne...
 
Dagen efter hos husläkaren där jag skulle lämna in provet hade jag så ont i magen som var helt spänd att jag bröt ihop... jag tog mig upp till mödravården och bad första bästa barnmorska om hjälp.
Min Bm tog snart emot mig och efter att ha legat på en brits i 20min utan att min mage slappnat av ens en minut så vart beslutet att åka in.
Jag ringde Johan och bad honom möta upp mig på sjukhuset och sen var min underbara svärfar snäll nog att skjutsa in mig till sjukhuset. 
   

Vårt lilla hörn på Neonatalen.

 
Väl inne på sjukhuset så kunde dom inte kolla kurvor,  så det vart att kolla livmodertappen istället för att se om jag kunde åka hem eller om förlossningen var på G.
Jag var i v. 29+5, och fick veta att någon livmodertapp fanns inte, jag var öppen 3cm!
Nu vart det brottom, jag las på en brits och fick åka till förlossningen, där kollade dom allt som går att kolla. Jag fick dropp för att stoppa förlossningen och även en spruta för att snabba på lungmognaden hos mitt lilla barn.
  

 
Det gick så snabbt allting, all information om vad som kunde hända barnet, all planering för djuren hemma och alla tankar som snurrade i huvudet runt .. vi var ju inte förberedda ännu! Vi hade inte bäddat den fina lilla korgen ännu, vi hade inte tvättat alla kläder och lagat dom i babyns byrå, vi hade inte den där väskan med oss , den där väskan som vi skulle titta suktande på i flera veckor och bära med oss vart vi än åkte. Det var ju hela TIO veckor kvar tills vårt lilla barn skulle komma ut!
Men ett par dagar senare, den 28 Augusti 2008 kl. 19:37 kom vår lilla bebis ut. Vår underbara lilla Jennifer föddes och hon var en kämpe som kunde andas bra utan hjälp och som mot alla odds vägde hela 1526gram och var 40cm lång.
Bästa sättet att beskriva hur liten hon var är att hennes hand var lika stor som Johans tumnagel...
 
Nu följde en kamp på sjukhuset för att vår lilla flicka skulle växa och må bra.
Vi hade turen att kunna bo på samma avdelning som vår dotter, men hon bodde i ett eget rum där belysningen var dov, det var tyst bortsett från apparaterna som pep information om blodtryck, andning m.m
Vi var 5v på avdelningen med vår dotter, dessa fem veckor var inte lätta och det fanns många motgångar men vi fick äntlingen åka hem med vårt lilla knyte. Men nu slog nsäta oro in, vi hade skött vårt barn så gott vi kunde men vi hade hela dagarna hjälp från läkare och sköterskor som kontrollerade vår lilla ängel, men hemma där var det bara vi tre. Inga läkaren inom räckhåll och nu var det upp till oss att se till att hon inte slutade andas när hon sov, att se till att hon inte grät eftersom hon inte hade något att ta av rasade hon i vikt om hon fick gråta.  

 
Denna kamp var inte lätt, trotts hembesök, för  amningen fungerade inte, sömnen fungerade bara om jag vaggade henne och det var det jag gjorde. Jag sov i snitt 5h per dygn i ett par veckor innan vår lilla flicka äntligen blev friskförklarad. 

 
Idag är vår lilla flicka hela 2,5år gammal, hon springer, hoppar, pratar och skrattar som vilket annat barn som helst. Men när jag lägger mig om kvällarna eller ser på henne när hon sover minns jag våra första veckor tillsammans och tänker att det är ett mirakel att vår lilla ängel mår så bra som hon gör och att hon fortfarande finns här hos oss.
Jag är så tacksam att jag har henne och förståss vår lilla pojke,  det vi gick igenom den där hösten  gjorde oss starkare, det gjorde oss till en Familj.

Dessa sötnosar besökte vår trädgård igår kväll och nu på morgonen, vilket inte gör mig något alls så länge dom inte äter blommor och fruktträdet. :)