En dag gammal.

Tänk att bara för 3år sedan var jag gravid med lilla Jennifer och kämpade med ett nytt jobb där jag inte trivdes alls, jag tänkte mest på att småäta hela tiden för att inte må illa och att sköta hemmet då Johan låg med ett helgipsat brutet ben och inte kunde göra någonting.
Det tog inte lång tid innan jag blev sjukskriven, idag vet jag att min Asperger spelade en enormt stor roll i min stress på både jobbet och insikten i att vi väntade barn.
Jennifer som är ett enda stort mirakel i all bemärkelse var nämligen inte planerad, det var med stor chock jag och Johan fick veta av husläkaren att jag väntade barn.

  
Men en dag hände det som inte fick hända, första värken, men när man inte har fött ett barn och läser böckerna skulle det inte vara någon större fara, det var ju ”bara” en förvärk.
En helg med ett härligt mc-gäng  ända nere  i Eksjö, ca 6h hemifrån och desto flera värkar senare började det snart gå in i mitt huvud att något var fel.
Måndag morgon gjorde jag det första och ett av dom största misstagen i mitt liv.
Jag ringde min husläkare, denna sa via telefon att det var helt ”normalt” att känna så som jag gjorde och att jag kunde lämna in ett urinprov morgonen efter för att se om jag kankse fått urinvägsinfektion. Jag trodde dumt nog på henne...
 
Dagen efter hos husläkaren där jag skulle lämna in provet hade jag så ont i magen som var helt spänd att jag bröt ihop... jag tog mig upp till mödravården och bad första bästa barnmorska om hjälp.
Min Bm tog snart emot mig och efter att ha legat på en brits i 20min utan att min mage slappnat av ens en minut så vart beslutet att åka in.
Jag ringde Johan och bad honom möta upp mig på sjukhuset och sen var min underbara svärfar snäll nog att skjutsa in mig till sjukhuset. 
   

Vårt lilla hörn på Neonatalen.

 
Väl inne på sjukhuset så kunde dom inte kolla kurvor,  så det vart att kolla livmodertappen istället för att se om jag kunde åka hem eller om förlossningen var på G.
Jag var i v. 29+5, och fick veta att någon livmodertapp fanns inte, jag var öppen 3cm!
Nu vart det brottom, jag las på en brits och fick åka till förlossningen, där kollade dom allt som går att kolla. Jag fick dropp för att stoppa förlossningen och även en spruta för att snabba på lungmognaden hos mitt lilla barn.
  

 
Det gick så snabbt allting, all information om vad som kunde hända barnet, all planering för djuren hemma och alla tankar som snurrade i huvudet runt .. vi var ju inte förberedda ännu! Vi hade inte bäddat den fina lilla korgen ännu, vi hade inte tvättat alla kläder och lagat dom i babyns byrå, vi hade inte den där väskan med oss , den där väskan som vi skulle titta suktande på i flera veckor och bära med oss vart vi än åkte. Det var ju hela TIO veckor kvar tills vårt lilla barn skulle komma ut!
Men ett par dagar senare, den 28 Augusti 2008 kl. 19:37 kom vår lilla bebis ut. Vår underbara lilla Jennifer föddes och hon var en kämpe som kunde andas bra utan hjälp och som mot alla odds vägde hela 1526gram och var 40cm lång.
Bästa sättet att beskriva hur liten hon var är att hennes hand var lika stor som Johans tumnagel...
 
Nu följde en kamp på sjukhuset för att vår lilla flicka skulle växa och må bra.
Vi hade turen att kunna bo på samma avdelning som vår dotter, men hon bodde i ett eget rum där belysningen var dov, det var tyst bortsett från apparaterna som pep information om blodtryck, andning m.m
Vi var 5v på avdelningen med vår dotter, dessa fem veckor var inte lätta och det fanns många motgångar men vi fick äntlingen åka hem med vårt lilla knyte. Men nu slog nsäta oro in, vi hade skött vårt barn så gott vi kunde men vi hade hela dagarna hjälp från läkare och sköterskor som kontrollerade vår lilla ängel, men hemma där var det bara vi tre. Inga läkaren inom räckhåll och nu var det upp till oss att se till att hon inte slutade andas när hon sov, att se till att hon inte grät eftersom hon inte hade något att ta av rasade hon i vikt om hon fick gråta.  

 
Denna kamp var inte lätt, trotts hembesök, för  amningen fungerade inte, sömnen fungerade bara om jag vaggade henne och det var det jag gjorde. Jag sov i snitt 5h per dygn i ett par veckor innan vår lilla flicka äntligen blev friskförklarad. 

 
Idag är vår lilla flicka hela 2,5år gammal, hon springer, hoppar, pratar och skrattar som vilket annat barn som helst. Men när jag lägger mig om kvällarna eller ser på henne när hon sover minns jag våra första veckor tillsammans och tänker att det är ett mirakel att vår lilla ängel mår så bra som hon gör och att hon fortfarande finns här hos oss.
Jag är så tacksam att jag har henne och förståss vår lilla pojke,  det vi gick igenom den där hösten  gjorde oss starkare, det gjorde oss till en Familj.

Dessa sötnosar besökte vår trädgård igår kväll och nu på morgonen, vilket inte gör mig något alls så länge dom inte äter blommor och fruktträdet. :)