Foto från när vi hälsade på Farmor och Farfar i Kapellskär igår.

Då var det en ny vecka och just den här veckan händer det rätt mycket, en del kan jag inte skriva om här just nu men kommer försöka berätta under veckan.
 

Efter att ha lämnat Prinsen till skolan och meddelat läraren om att han är ledig både Tisdag och Onsdag åkte jag och Prinsessan hem till Farmor och pratade och fikade lite innan jag fick ge mig av till Norrtälje sjukhus där jag hade en bokad läkartid.
  

Idag var jag på återkontroll jag bett om efter min operation i slutet av förra året, jag har lite problem efter operationen men tyvärr fanns det inte så mycket att göra och så länge det inte blir värre än nu får jag helt enkelt leva med det.
Dock fick jag ut lite bättre smärtstillande för de där värsta dagarna när jag har ägglossning, då jag har som ondast och jag hoppas dessa ska göra att jag kan fungera lite mer normalt de dagarna. Men jag ska väl inte klaga, de få dagar jag har ont varje månad är egentligen ingenting mot att ha så ont varje dag året om som jag haft nu under flera års tid.
Jag har tyvärr Endometrios och hur mycket vi än opererar eller medicinerar kommer jag tyvärr få lida av denna sjukdomen länge till.

Vi åt lite lunch med Farmor och Farfar innan vi åkte hemmåt igen, vi hälsade på hönsen där Prinsessan fyndade ett ägg och sedan har vi tagit det lite lungt hemma medans snön dalar ner där ute.

Ljuva vår, ena dagen strålande sol och nästa snöar det. :)

Vincent

Aston

Alice älskar att vara inne hos hönsen, här sitter hon i deras rastgård.

Idag blev det riktigt vårväder ute, maken tog fram cyklarna åt barnen och nu är dom ute och far mest hela tiden. :)

Jag har städat åt hönsen och nu bor alla där de ska tillsammans, värmeplattan för vattnet och värmelampan är bortplockade för nu, jag hoppas de inte behövs något mer nu i vår.

Idag mår jag bättre, mest för att jag listade ut varför jag aldrig blev friskare... borde ha förstått lite tidigare att jag fick bihåleinflammation då jag nästan alltid får det när jag blir förkyld.
Nu när jag tar rätt mediciner så känns allt sååååå mycket bättre, nu blir det att medicinera ett par dagar till och sen kan vi lägga denna vårens första förkylning bakom oss.

Igår vart det en mer händelsefylld dag än jag trodde det skulle bli när jag vaknade med migrän (det var då polleten trillade ner att jag hade bihåleinflammation), barnen var lite kinkiga och trötta och ute vräkte regnet ner.. toppen liksom. *suck*

Jacob var så trött att vi beslöt att han fick vara hemma från skolan, barnen lekte hela dagen medans klockan blev närmre ett innan min migrän gav med sig.

 
Jag planerade att åka till Granngården och handla lite till hönsen, men insåg att jag inte skulle få in allt i min lilla bil så bestämde att mötas i Rimbo med maken när han var på väg hemmåt.
Han ringde sådär halv tre och jag packade in barnen och iväg for vi... men vi kom inte så långt innan jag såg en motorcykel ligga i diket i motsvarande rikting när vi körde igenom ett skogsparti straxt utanför Edsbro.

 
Det slog mig direkt att något var riktigt fel och slog på tvärnit när jag såg honom ligga där på vägen, föraren som krachat med sin motorcykel, och jag gick nog in i någon slags "krisinställning" i huvudet för jag förstod direkt att det var en alvarlig olycka.

Jag ställde bilen för båda vägbanorna för att hindra trafiken från mitt håll då han låg mitt på vägen, jag slog på varningsblinkersen och for ur bilen för att springa fram till den skadade mannen, han kunde prata men rörde sig lite väl mycket och jag sa direkt till honom att ligga stilla och inte försöka röra sig.
Han kunde prata och var vid medvetande och verkade okej även om han såklart hade ont och var chockad, jag ringde SOS och bad dom direkt sända en ambulans.. vi pratade i någon minut och sedan fick jag be operatören vänta och så sprang jag och stoppa bilarna som närmade sig i full fart, jag förstod att jag måste få stopp på dom snabbt då de kanske inte skulle hinna se den skadade i tid annars.

 
När jag såg att alla bilarna förstått alvaret pratade jag vidare med operatören som mest tjatade om exakt plats vi var på.. herregud vad irriterande!!! Jag kan ju inte säga exakt vad platsen hette då vi var mitt i ett skogsparti och inte har jag lagt på minnet exakt vad just den platsen heter då det inte finns hus, avfarter eller något annat inom synhåll, men förklarade vilken väg och att vi var närmre Edsbro än Rimbo och hörde även med de andra förarna iom någon visste vart vi var exakt men ingen visste det.
En man skickade jag iväg att stänga av motorcykeln så den inte skulle börja brinna eller något (hann inte uppfatta skadorna på den men hade märkt att motorn var ingång, och den stod rätt långt bort), sen med hjälp av operatören började jag be alla kolla efter filtar i sina bilar så vi kunde hålla mannen så varm som möjligt för det blåste riktigt snålt och han frös och var chockad.
Jag hade turen att få sällskap av en kvinna som var undersköterska som direkt kollade igenom den skadade och sedan pratade med SOS, vi hade under denna tiden fått fram att han troligen skadat/brutit revben, axel osv men han mådde annars ok och det kändes som ett under med tanke på att en älg sprungit in i honom från sidan.
  

Barnen satt i bilen under hela den här tiden och jag hade inte ens haft tid att tänka på dom, jag kollade att dom  mådde ok och en vännina till sköterskan följde med míg och hälsade på barnen också.
Denna kvinnan tog sedan sig tiden att flera gånger kolla till barnen och uppdatera mig om att de var lugna och ok.

Sen försökte vi hålla mannen varm och lugn i väntan på ambulans som skulle komma från Hallstavik samt räddningstjänsten som skulle komma från Rimbo.

Mitt i detta var jag lite bossig och det behövdes några av de som väntade i köerna som bildades betedde sig långt ifrån ok, en man fick jag säga ifrån på skarpen till för han ville minsann krypa förbi den skadade med bilen för att komma dit han skulle... det kunde han ju glömma!! Idiot!
När jag sa till honom på skarpen fick jag med mig några fler som stöttade mig och jag hade lungt ställt mig själv ivägen om någon ens tänkt tanken att köra förbi den skadade mannen.

Jag ringde maken och meddelade kort att jag var först på plats på en olycka och att vi skulle bli sena, men att jag inte hade tid att prata, han hade hört om olyckan på radion och var först orolig över att det var vi som varit iblandade.

Jag flyttade även bilen för att ambulans skulle kunna ta sig fram, jag stod och blockade hela vägen och visste att ambulansen skulle komma från det hållet.
   
Sen blev det en lång väntan på räddningstjänsten som anlände någon minut före ambulansen, då önskade jag mannen lycka till och satte mig i bilen för att ge alla vårdare plats att arbeta.

Jag pratade med en polis om vad som hänt och vad jag hade gjort och både jag och barnen fick beröm för att vi hanterat situationen så bra.
De tog mina uppgifter och varnade för att vi kunde behöva prata om det som hänt lite senare.
 
Barnen förstod aldrig hur illa det var eller vad som hänt  mer än att det var en olycka och så vill jag låta det förbli, de tyckte det var spännande med ambulans, brandbilen och poliserna som pratade med oss. Vi hade första parkett till en olycka jag önskar aldrig inträffat men jag är så glad att den inte blev värre än så här, vilket den verkligen kunnat bli.. hur kan man överleva en krock med en älg när man är så oskyddad som man är på en motorcykel? Den mannen hade änglavakt! <3
 

Jag tror vi var där i säkert 1,5h timma, innan vi åkte vidare till Rimbo.
Vi handlade det vi skulle och åkte hem och Johan köpte pizza och jag handlade gottis åt barnen, sen blev det en lugn kväll hemma där jag tänkte mycket på vad som hänt och försökte undvika att tänka på vad som kunnat hända.

Idag har Prinsessan och jag haft en mysdag tillsammans, fast utan så mycket ord då jag hostar så mycket när jag försöker prata och trots att hon haft ett par svajiga dagar sedan hon hälsade på i skolan i Måndags var hon på bra humör idag.

 
Vi lämnade av Jacob i skolan och sen åkte vi hem och gick direkt ut och mös med våra hönor och kycklingar i det ljuva vårvädret. Jennifer döpte sin kyckling idag också, hon heter nu Cadance efter en My little pony som heter "Princess Cadance", just så på engelska hon vet nämligen mer eller mindre alla ponnysars namn på just engelska. *stolt mor*

Vi mös länge och väl med hönan Zelda som satt i mitt knä och bara njöt av all uppmärksamhet.

Efter att vi varit ute i lite mer än en timma hos hönsen så bar vi in ägget som vi hittade i ett rede,

att få egna ägg är äkta vardagslyx.

Efter lite lunch och annat pyssel inne så gick vi ut igen båda två, jag satte mig i solen och oljade in vårat cafebord med fyra stolar medans Prinsessan gick in till hönsen och mös igen.

När vi gick in igen ville hon baka, men med ett recept från kokboken hon fick i julklapp, så hon bakade en fin saftig morotskaka aldeles själv, det enda jag fick göra var att riva morötterna. :)

Just som kakan blev klar kom pappa och Prinsen hem och vi fick en riktig mysfika tillsammans. <3

Nu har vi varit ut till hönsen igen och Prinsen har valt en egen kyckling han med, en blomme höna fick det bli, denna fick namnet Kiwi som han egentligen gav en av våra Welsumers... men de ser vi ingen skillnad på så han gav namnet till den nya raringen som inte liknar någon annan av våra hönor istället. ;)

Australorpen Zelda.

 Hejsan
 

Här hemma händer det inte mycket just nu, mest för att min förkylning inte släpper och för att varje gång jag försöker prata hostar jag lungorna ur mig.

Men jag är djurägare och att ta hand om alla våra djur gör jag gärna så länge jag inte är sängliggande i hög feber eller är nyopererad, det är nog helt ärligt de enda gångerna jag släpper över det ansvaret till maken.
 
Vår fina tupp började gala allt mer för varje dag, och när han väl kom igång var det inte som att han bara gal en gång.. nej, det var nog mer mellan 8-15 gånger efter varandra. *suck*

Men så länge han gjorde det endast dagtid så vann han lite tid, men nu när tre av våra hönor började värpa ägg vart det mer än galande som var intressant och som den tonårspojke som han var gjorde han inget med någon större finess.
Vi planerade och läste på om hur man slaktade tupp men då först barnen och sedan jag blev förkyld vart det att vi sköt upp det hela ett par dagar till... men igår morse vaknade maken av hans galande, sådär 05:40 på morgonen, då var tuppen fortfarande instängd i hönshuset och maken är inte så lättväckt.
   
Vi insåg att vi inte kunde vänta och igår kväll slaktade vi en tupp för första gången.
Men vi hade läst på mycket noga samt sett på filmer så vi skulle göra rätt och han inte skulle få lida och han förstod aldrig vad som skulle hända och var trygg i min famn in i det sista.
Inom en snar framtid väntar en lyxig måltid från en tupp som levt ett underbart liv och som fått kärlek och det känns så bra i hjärtat. <3
   

På kvällen öppnade jag dörren mellan hönorna och kycklingarna, det har gått riktigt bra att låta alla gå tillsammans.
Idag fick alla möjligheten att gå runt som de ville i hönshus och hönsgården, något jag aldrig vågade göra riktigt när vår tupp var kvar då han visade tecken på att vilja anfalla kycklingarna. 

Alla små är stora nog att leva utan värmelampa nu, men lampan får hänga kvar till helgen innan jag plockar bort den helt.

Cl kyckling. söt som socker och flyger otroligt bra.

Mattes favorit som fått det passande namnet Liv, med tanke på hur imponerande det är att hon lever.
Hon har fått smeknamnet "Liwi" vilket hon lystrar till när jag kallar på henne och hon kommer direkt och vill kela, när jag går in i hönshuset utan att direkt sätta mig på huk för att klappa och mysa med henne springer hon runt mina fötter och piper förtvivlat.

Isbar tupp kikar ut från hönshuset.

Det är en stor värld där ute och än så länge är han ganska liten.

En dag med bästa vännen och våra familjer. 
 

 
Under Sportlovet gjorde vi en rejäl utflykt hela familjen, maken tog ledigt och sen packade vi in oss i bilen och for till andra sidan stan och hälsade påmin bästa vän och hela hennes underbara familj. <3

Jennifer mådde inte så bra (det var första gången vi åkte hemifrån för att umgås med andra på flera veckor), men en lite trög start och några mindre fallgropar senare så hade hon hur kul som helst och det var underbart att se henne så glad och busig igen.

Vi tog en promenad till Tyresta By och grillade lite korv och tittade på alla djuren innan vi skyndade oss hem till värmen igen, för usch vad det blåste snålt ute. Brrr
 

Barnen lekte en lång stund och sen till middag gick vi till en resturang och åt finmat allihopa, vi fick höra finsång av lilla Eddie som sjöng så "Ja må du leva" så sött när servitrisen tände ljuset på bordet. <3

Efter en underbar måltid fick vi kramas och vänka hejdå, men tur nog hade jag och Anna redan planerat in nästa playdejt för oss två och om jag blir frisk från förkylningen jag fått så ska vi ses redan nu i helgen. *längtar*
  

Sötaste mulen <3

Här fick jag ett foto på keligaste fåret som viftade på svansen när vi klappade och kliade.
Om jag någonsin flyttar till en gård måste jag bara ha några får! <3 <3 <3

Barnen fick en varsin klubba, som visade sig vara färgglad då tungorna blev så här. ;)

Men man får acceptera det och ta varje dag som den kommer.
Så är det för oss här hemma just nu, dottern har mått allt sämre och skolan förstod nog inte att hon mådde så pass dåligt då hon inte visar så mycket där hur hon mår (tecknen fanns där men de såg inte dom samt ignorerade mig som var hur tydlig som helst med hennes mående, ibland är det lättare att blunda och tro att man vet bäst när man egentligen bara ska bromsa lite och fundera vad man håller på med).
  

Men vi har varit här förut, med ett barn som nått botten och den här gången hade jag kunskapen nog att lösa allt och det fort, kankse inte till skolans glädje då jag fick min dotter sjukskriven och hon nu har varit hemma i närmre en månad från skolan.

Men helt ärligt rör det mig inte i ryggen vad skolan tycker, att läsa in kunskaper kan man göra hela livet, men ett barn som blir så utmattad att hon inte orkar med vardagen och i det här fallet slutade äta mat pga stress behöver en paus för att landa och återhämta sig, vilket såklart läkaren höll med om.

 
Jag är lite förvånad över hur jag bara tog itu med allt med en gång, men jag har blivit starkare i rollen som mamma och mitt jobb är att sätta mina barns välmående först och främst och jag ignorerade inte min magkänsla den här gången och resultatet är att min dotters förtroende till mig ökat och vi är närmre varandra än någonsin.

Min självkänsla har ökat markant då jag pratat med många myndighetspersoner och jag har insett hur mycket jag har lärt mig kring lagar och rättigheter, man kan inte topprida mig eller skrämma mig med försynta hot, jag blir inte rädd utan kan stå upp för mig och min dotter mitt framför personen som försöker trycka ner mig i skorna igen.
  

Nu kommer det bli möten och en långsam inskolning igen när hon orkar och troligen lite anpassad skolgång med mig vid sin sida tills hon är trygg i att gå heldagar igen, men vi har inte brottom för nu tar vi det här i hennes takt så hon är trygg och mår bra.

Vi har inte varit så sociala mitt i allt det här och så är det ibland för oss, jag och min fina prinsessa har mestadels varit hemma och bara fokuserat på att må bra.
Vi har åkt skridskor, pysslat med pärlplattor, myst i soffan, tittat på tv, spelat tv-spel, läst flera böcker och pratat mycket om vad som har hänt och varför det blivit som det blev.