Jacob, Jennifer och Wilma leker i backen.

Hej

Den här helgen har jag och barnen bara varit hemma och tagit det lungt, mycket för att jag är rätt sliten efter veckan som varit men likaså för att Jennifer behöver bearbeta det som hänt senaste tiden.

Jennifer har gått på simskola med sin klass, det var över ett år sedan hon gjorde det, och det gick jättebra då hennes assistent såg till att de kunde byta om före alla andra och sen simmade hon med Jennifer.

Hon har inte haft så mycket ork den här veckan så vissa dagar har jag varit med delvis eller helt på skoltiden, de dagar jag inte har varit med i skolan har jag passat på att göra ärenden som att slänga skräp, handla och såklaqrt gå promenader med Wilma.

Jacob mår bra nu, han har ätit sin medicin och visar inga tecken på urinvägsinfektion längre. På Torsdag har han fått en kallelse för att göra UL på njurarna. Vi väntar ännu på kallelsen till Astid Lindgrens Sjukhus.

Johan har gått på Jour för första gången i år, han jobbar mest dygnet runt nu känns det som.
I Fredags hade jag möte i skolan med Rektor och assistent, där kom vi överens om att jag kommer hoppa in som Jennifers lärare de dagar den här terminen då hennes Assistent är upptagen på annat håll.

Vi kör nu samma rutiner ett par veckor till för att se om Jennifer stabiliserar sig lite i rutinerna, det är svårt att gå från Jullov till skola och på det nya rutiner med simskola samt sjukhusbesök för Lillebror och akut sjuk katt.

Men vi tar en dag taget...

Idag tog jag med barn och valp på promenad i skogen där barnen kunde åka pulka. Vi fick vänta till senare eftermiddag då det är så ruggigt kallt här på förmiddagarna. Imorse visade vår termometer på -12grader.
 

Jag behöver komma iväg till en zoobutik och köpa ett vintertäcke till Wilma, hon har vuxit ur alla tröjorna vi köpt så nu har vi inget som passar längre. Hon växer fort vår lilla valp. <3

Lite foton från dagen;

Mina gullungar

Vintern kom tillslut

Jacob gör en snöängel

Jennifer gör en snöängel

Min fina Aston <3
 

Igår var en ganska intensiv och otursdrabbad dag för oss, dagen började med att jag hade kramper i magen och övervägde att åka in till akuten. Min Endometrios bråkade och jag låg dubbelvikt i ett par timmar, men tur nog hjälpte min smärtstillande medicin tillslut.

På morgonen vaknade vi av att Aston kräktes, men det kom bara galla så han åkte in i kattrummet där jag matade med vätskersättning samt mat medans han kräktes upp allt i omgångar.

Vid det här laget, var jag inte orolig för honom, han godtog att jag matade honom men han hoppade runt lite i rummet så han verkade inte jättesjuk.

Johan hade möte inne i stan så han åkte efter lunch och skulle vara borta i ett par timmar.

Jag skulle skriva klar vårdbidragsansökan, så jag satte igång med det mellan stödmatningarna av katten, men mot eftermiddagen blev Aston sämre, han fick feber. Så jag ringde och pratade med djursjukhuset som tyckte att han nog behövdes läggas in men då de hade fullt på infektionsavdelningarna i nästan alla sjukhus både i Stockholm samt Uppsala så skulle jag istället ringa Södersjukhuset alternativs Strömsholm (i Västerås).

Men efter att ha pratat beslöt vi oss för att åka in när maken kom hem på kvällen, han hade tyvärr tagit min bil och vi behövde helst även ha en barn och hundvakt.

Mot kvällen började Aston bli ännu sämre, han fick skyhög feber och hur jag än stödmatade såg jag att han blev akut sjuk. Vi fixade barnvakt och inväntade att pappa skulle komma hem just som Jacob började må dåligt.
Han hade ont när han kissade och när jag bara för att testa tog tempen visade den på feber, så tingde 1177 och blev ombedd att åka in akut med honom.

Så nu var jag hemma med en akut sjuk katt samt ett akut sjukt barn..
Jag velade mellan att åka till Karolinska Barnakuten eller Norrtälje, men kunde heller inte åka iväg med honom förren Johan kom hem och körde in katten då han behövde stödmatas och vara under uppsikt.
Så vid 20:30 på kvällen åkte Johan i ilfart till Albano och när bästa barnvakten man kan få kom åkte jag in med Jacob till Akuten i Norrtälje.

Min fina rara Aston var i så pass dåligt skick att han fick somna in, jag har ännu inte förstått vad som hänt här... hur kunde han gå från frisk till så akut dålig på bara ett par timmar?

Tankarna från min sida lutar nu åt eventuell förgiftning, hela hans kropp la av att fungera, han kräktes ner hela sitt rum och fick skyhög feber som slog ut honom totalt. Och jag var inte med honom när han somnade in, men husse hade honom i sitt knä under hela besöket så jag vet att han kände sig trygg. 

Jacob kom in på akuten och fick lämna urinprov, sen fick vi komma in i ett rum och ta snabbsänka innan en jättetrevlig doktor kom och lyssnade på vad som hänt.
Saken är den att Jacob börjat dricka mer senaste tiden, så pass att både jag och Johan har reagerat på det.

Så de ville inte släppa hem oss innan de kollat tecken på diabetes samt njurarna, urinvägsinfektion hade han utom all tvekan. Men i och med att han hade feber så var de orloliga att infektionen kunde vara på väg upp till njurarna, så doktorn ringde och rådfrågade en läkare på Astrid Lindgrens Sjukhus och vi fick tillslut åka hem, men om han fick feber igen skulle vi åka in till akuten på Astrid Lindgrens sjukhus direkt.

Nu väntar en remiss för ultraljud av hans njurar inom två veckor, samt en remiss till en urulog på Astrid Lindgren för vidare kontroller. Vi fick såklart medicin för urinvägsinfektionen också.

Jag kom väl i säng sidodär 23:55 inatt, satte klockan på väckning 01:30 för att gå upp och kolla Jacobs temp.
Sen vid 05:50 ringde alarmet för väckning och jag i halsovande skick ställde om klockan... men inte på ett korrekt vis för straxt före klockan 08:00 imorse ringe maken och väckte mig... på 15 minuter hade jag fått i hunden frukost och fått på barnen kläder och ut i bilen, vi hade ju en läkartid för Jennifer kl 09:00! 
 
Jag som aldrig försover mig... Zzzz Zzzz

Läkarmötet gick bra, Jennifer har dock rasat i vikt senaste halvåret och vi måste nu få i henne näring samt fett i större utsträckning. Så nu är det pannkakor gjorda på grädde samt gröt gjord med näringsdryck som gäller här hemma.

Vi ska ha tätare kontroller av vikt och längd samt så fick vi nya smaker på näringsdrycker utskrivna, men nu har vi klurat lite tillsammans och har en plan.

Nu är jag bra sliten av allt som hänt senaste dygnet.
Men vi har läget under kontroll men att acceptera att min fina kisse inte är här med mig längre kommer ta ett tag att ta in...

Wilma 8 veckor

Hejsan därute, ni som fortfarande kollar in här på bloggen ibland.

Livet har lunkat på här hemma hela hösten och vintern, med stora framsteg, men likaså många motgångar, vi försöker tänka utanför lådan för att hitta lösningar som blir hållbara och bra för oss alla.

 
Jag har följt min prinsessa till skolan varje dag denna hösten, jag har varit med i skolan där hon gått cirka 2h om dagen inkl tidig lunch i sitt klassrum med mig och sin assistent.
Vi har fått tänka ut sätt att få henne att lära sig saker utan att ställa några som helst krav och samtidigt få det att vara lustfyllt, inte helt lätt men nu har hon under en stor del av terminen läst på om Vikingatiden, vi har besökt vikingabyn i Svanberga en dag när det var marknad i Rimbo, vi har gjort en annan utflykt lite spontant en dag när det var brandövning i skolan. Vi har läst på och gjort många vattenexpriment när barnen undrade en dag på väg till skolan om ett äppelskrutt  flyter i vatten eller sjunker, vi har hittat ett sätt att få henne att lära sig matte genom att spela Kalaha, patiens samt ett spel som heter Moneyville på ipaden. Hon lär sig växla genom att spela bank med tärningar med sin assistent.
Hon läser nu efter en lång tids kämpande en stund i skolan varje dag i sin bok, vi har tagit oss igenom tre serier av böcker den här terminen, mestadels genom att läsa hemma.

Men det har inte gått lätt alla dagar, det var riktigt kämpigt att släppa taget om mamma i skolan, och många dagar har hon låst sig och inte velat släppa mig så jag och maken började klura på hur vi kunde få det att bli en belöning att jag inte var med i skolan hela tiden... och så kom vi och tänka på att skaffa en hund...

Jennifer har visat stort intresse för hundar den här sommaren, och vi vet att hund kan vara ett hjälpmedel att få barn med npf tryggare så vi började kika på olika raser där främsta egenskaperna skulle vara; älska barn, positiv, lekfull, gärna vilja vara nära och få plats i sängen, en stabil hund, men inte för stor, lite pälsvård, lättlärd eller åtminstonde arbetsvillig. Vi hittade den perfekta rasen i en för mig tidigare okänd ras, Staffordshire bullterrrier.
Vi träffade ett par hundar av denna ras och de var alla positiva och glada och Jennifer älskade dom allihopa.
Och trots att den ser ut som en "så kallad kamphund" är den allt annat än det, detta är en i England kallad för "nannydog". Fantastikt glad, positiv,  arbetsvillig, smart, kontaktsökande, inte skällig ras som älskar barn och alla människor.
 

Vi letade hos uppfödare och hade plan på att tinga en valp till våren, men snart insåg jag att vi behövde en valp tidigare och en kull med oregistrerade valpar kom ut på annons. Vi pratade med ägaren, och det var en rasren kull men utan stamtavla óch efter att ha träffat mamman var vi sålda, det var självklart en valp ur den här kullen som vi skulle ha. Jennifer fick vara med och välja valp, själv hade jag ögonen på två av valparna och tur nog valde hon en av de jag själv kände skulle vara rätt.

Sen vart det att vänta tills hon skulle bli leveransklar, vi förberedde Jennifer på att när vi hämtade hem hunden skulle mamma inte kunna vara med i skolan hela skoldagarna längre, det gick framåt men sen blev hon skoltrött.
Lagom till lovet föll allt ihop som ett korthus och vi stod där med ett barn som bara inte orkade mer, dags att tänka om igen...
Nu tog vi till sista kortet vi hade att spela ut, vi medicinerade hennes ADD med en korttidsverkande medicin som bara skulle sitta i de 2h hon var i skolan och vilken skillnad. Jennifer orkade med allt i hennes omgivning på ett helt annat sätt, hon vinkade hejdå till mig och orkade med skoldagarna och ångesten minskade enormt mycket.
Men det finns en biverkning vilket är att aptiten minskar, så varje morgon gör jag allt i min makt för att få i henne en frukost som ska hålla henne igång under dagen, lunchen äter jag med henne i skolan och hon brukar ta liiiite mat där men det är mycket mindre än hon annars äter.
Sen går tur nog medicinen ur kroppen ganska snabbt och man kan få i henne en liten mellis och middag. De dagar hon inte vill äta lockar vi med småplock under dagen samt så har vi näringsdryck så hon får i sig det hon behöver under dagarna.

Vi hämtade hem hunden den 14.de November och har fått anpassa oss efter vår lilla Wilma, och det var jobbigt den första veckan för Prinsessan men nu har de funnit varandra och Jennifer har blivit mycket mer positiv sedan vi fick hem vår lilla valp.
Idag går hon i skolan utan mamma i ca 1,5h, hon går ut med hunden på promenader med mig varje dag och får därmed frisk luft. Hon lär sig att stå upp för sig själv genom att sätta gränser för hunden, något hon verkligen behöver öva på och vi ser redan en skillnad. Hon tränar även Wilma i att sitta fint, ge tass och att sitta och vänta innan hon kastar bollen, och det märks mer för varje vecka hur Wilma verkligen lyssnar till Jennifer.
Mysigaste är nog att Wilma får vara nära, på morgonen eller när hon är trött får Wilma gärna ligga bredvid i soffan och leka med en leksak eller tugga på ett tuggben medans Jennifer tittar på Ipad eller mobilen, varje kväll när Jennifer läser för mig får Wilma kura ihop sig i sängen och lyssna hon med. :)

Wilma är bra för oss, vi hoppas att skolsituationen löser sig under våren men vi tar en dag i sänder, idag njuter vi av vår nya vardag med ett litet busfrö här hemma. <3

Jennifer och Wilma lär känna varann

Nu går vi på promenader tillsammans

Wilma ser en sjö för första gången. <3

Fullt ös mest hela tiden!

Nya favoritbollen, den kan man leka med både ute och inne.

Foto från idag, hon växer så det knakar och från ynka 2,5kg när vi hämtade henne väger hon nu 9kg, cirka 3,5månad. <3

Cadance

Nu går dagarna i vardagslunk, barn till skolan och mannen på jobbet, möten och det vanliga stöket med djur och hushåll.

Jennifer går i skolan och det går klart över förväntan måste jag säga, hennes assistent är jättebra och bemöter henne bra trots att orken tryter och att hon låser sig emellanåt.
Det är betydligt svajigare i måendet och orken den här veckan, men hon kämpar på bra och upplever skolan som något positivt vilket är fantastiskt.
 
I morse blev det en låsning just som vi skulle gå in genom dörren till skolan, hon tyckte det var för många barn i korridoren och vände på ett ögonblick och ville åka hem. Men vi stod kvar ute och jag blev tillsagd att bara hålla om hårt så vi stod där ett par minuter och jag tror hon samlade ihop lite ork för sen tog hon mig i handen och sprang in i hallen.
Jag får inte sitta brevid längre, nu duger bara assistenten, vilket är jättebra, jag har hela tiden hållit mig nära men sett till att vara tråkig och tillbakadragen så assistenten kunnat skapa ett kontakt och förtroende.

Nu sitter jag i rummet men vid ett annat bord, Jennifer kan se mig och ropa om hon vill mig något men "lektionerna" har hon enbart med sin assistent.

Imorgon blir det möte med rektorn och vi kommer även få träffa mentorn samt fhv assistenten.
Där tar vi beslutet om hur vi går vidare de kommande två veckorna, jag kommer se till att vi kör på som de två veckorna som varit. Här ska inget stressas fram, vi tar det i snigelfart så Jennifer inte blir överbelastad.

Dagarna här hemma går segt nu när både Jennifer och jag är lite trötta, men senare på eftermiddagen och kvällen är det överlag full rulle igen.

 
Idag var vi ute och mös med hönsen och busade med Alice, som börjar bli bra uttråkad av att vara ensam större delen av dagarna. Aston har ännu husarrest, han får fortfarande smärtstillande och får inte hoppa runt för mycket så han skadar sig igen. Men han tar det med ro, på nätterna och under skoltid är han instängd i sitt rum men övrig tid är han med mig vad jag än gör. <3

Ica, min fina lilla tupp som tar hand om sin mini flock av kycklingar så bra.

Kakan, som börjar mer och mer se ut att bli en tupp.

Edith, mattegris så det heter duga.

I år gjorde vi Skansen med min bästa vän Anna och hennes underbara familj. <3

Jag tänker inte skriva så mycket om dagen, men här är lite foton. <3

Jennifer och Jacob

Dessa gränder <3

Eddie och Stefan

Hela barnaskaran, Jacob, Jennifer, Michaela och Eddie

Råtta

Michaela

Jacob

 Hungriga griskultingar

Björn

Lappuggla

Alice älskar att vara inne hos hönsen, här sitter hon i deras rastgård.

Idag blev det riktigt vårväder ute, maken tog fram cyklarna åt barnen och nu är dom ute och far mest hela tiden. :)

Jag har städat åt hönsen och nu bor alla där de ska tillsammans, värmeplattan för vattnet och värmelampan är bortplockade för nu, jag hoppas de inte behövs något mer nu i vår.

Idag mår jag bättre, mest för att jag listade ut varför jag aldrig blev friskare... borde ha förstått lite tidigare att jag fick bihåleinflammation då jag nästan alltid får det när jag blir förkyld.
Nu när jag tar rätt mediciner så känns allt sååååå mycket bättre, nu blir det att medicinera ett par dagar till och sen kan vi lägga denna vårens första förkylning bakom oss.

Igår vart det en mer händelsefylld dag än jag trodde det skulle bli när jag vaknade med migrän (det var då polleten trillade ner att jag hade bihåleinflammation), barnen var lite kinkiga och trötta och ute vräkte regnet ner.. toppen liksom. *suck*

Jacob var så trött att vi beslöt att han fick vara hemma från skolan, barnen lekte hela dagen medans klockan blev närmre ett innan min migrän gav med sig.

 
Jag planerade att åka till Granngården och handla lite till hönsen, men insåg att jag inte skulle få in allt i min lilla bil så bestämde att mötas i Rimbo med maken när han var på väg hemmåt.
Han ringde sådär halv tre och jag packade in barnen och iväg for vi... men vi kom inte så långt innan jag såg en motorcykel ligga i diket i motsvarande rikting när vi körde igenom ett skogsparti straxt utanför Edsbro.

 
Det slog mig direkt att något var riktigt fel och slog på tvärnit när jag såg honom ligga där på vägen, föraren som krachat med sin motorcykel, och jag gick nog in i någon slags "krisinställning" i huvudet för jag förstod direkt att det var en alvarlig olycka.

Jag ställde bilen för båda vägbanorna för att hindra trafiken från mitt håll då han låg mitt på vägen, jag slog på varningsblinkersen och for ur bilen för att springa fram till den skadade mannen, han kunde prata men rörde sig lite väl mycket och jag sa direkt till honom att ligga stilla och inte försöka röra sig.
Han kunde prata och var vid medvetande och verkade okej även om han såklart hade ont och var chockad, jag ringde SOS och bad dom direkt sända en ambulans.. vi pratade i någon minut och sedan fick jag be operatören vänta och så sprang jag och stoppa bilarna som närmade sig i full fart, jag förstod att jag måste få stopp på dom snabbt då de kanske inte skulle hinna se den skadade i tid annars.

 
När jag såg att alla bilarna förstått alvaret pratade jag vidare med operatören som mest tjatade om exakt plats vi var på.. herregud vad irriterande!!! Jag kan ju inte säga exakt vad platsen hette då vi var mitt i ett skogsparti och inte har jag lagt på minnet exakt vad just den platsen heter då det inte finns hus, avfarter eller något annat inom synhåll, men förklarade vilken väg och att vi var närmre Edsbro än Rimbo och hörde även med de andra förarna iom någon visste vart vi var exakt men ingen visste det.
En man skickade jag iväg att stänga av motorcykeln så den inte skulle börja brinna eller något (hann inte uppfatta skadorna på den men hade märkt att motorn var ingång, och den stod rätt långt bort), sen med hjälp av operatören började jag be alla kolla efter filtar i sina bilar så vi kunde hålla mannen så varm som möjligt för det blåste riktigt snålt och han frös och var chockad.
Jag hade turen att få sällskap av en kvinna som var undersköterska som direkt kollade igenom den skadade och sedan pratade med SOS, vi hade under denna tiden fått fram att han troligen skadat/brutit revben, axel osv men han mådde annars ok och det kändes som ett under med tanke på att en älg sprungit in i honom från sidan.
  

Barnen satt i bilen under hela den här tiden och jag hade inte ens haft tid att tänka på dom, jag kollade att dom  mådde ok och en vännina till sköterskan följde med míg och hälsade på barnen också.
Denna kvinnan tog sedan sig tiden att flera gånger kolla till barnen och uppdatera mig om att de var lugna och ok.

Sen försökte vi hålla mannen varm och lugn i väntan på ambulans som skulle komma från Hallstavik samt räddningstjänsten som skulle komma från Rimbo.

Mitt i detta var jag lite bossig och det behövdes några av de som väntade i köerna som bildades betedde sig långt ifrån ok, en man fick jag säga ifrån på skarpen till för han ville minsann krypa förbi den skadade med bilen för att komma dit han skulle... det kunde han ju glömma!! Idiot!
När jag sa till honom på skarpen fick jag med mig några fler som stöttade mig och jag hade lungt ställt mig själv ivägen om någon ens tänkt tanken att köra förbi den skadade mannen.

Jag ringde maken och meddelade kort att jag var först på plats på en olycka och att vi skulle bli sena, men att jag inte hade tid att prata, han hade hört om olyckan på radion och var först orolig över att det var vi som varit iblandade.

Jag flyttade även bilen för att ambulans skulle kunna ta sig fram, jag stod och blockade hela vägen och visste att ambulansen skulle komma från det hållet.
   
Sen blev det en lång väntan på räddningstjänsten som anlände någon minut före ambulansen, då önskade jag mannen lycka till och satte mig i bilen för att ge alla vårdare plats att arbeta.

Jag pratade med en polis om vad som hänt och vad jag hade gjort och både jag och barnen fick beröm för att vi hanterat situationen så bra.
De tog mina uppgifter och varnade för att vi kunde behöva prata om det som hänt lite senare.
 
Barnen förstod aldrig hur illa det var eller vad som hänt  mer än att det var en olycka och så vill jag låta det förbli, de tyckte det var spännande med ambulans, brandbilen och poliserna som pratade med oss. Vi hade första parkett till en olycka jag önskar aldrig inträffat men jag är så glad att den inte blev värre än så här, vilket den verkligen kunnat bli.. hur kan man överleva en krock med en älg när man är så oskyddad som man är på en motorcykel? Den mannen hade änglavakt! <3
 

Jag tror vi var där i säkert 1,5h timma, innan vi åkte vidare till Rimbo.
Vi handlade det vi skulle och åkte hem och Johan köpte pizza och jag handlade gottis åt barnen, sen blev det en lugn kväll hemma där jag tänkte mycket på vad som hänt och försökte undvika att tänka på vad som kunnat hända.

Idag har Prinsessan och jag haft en mysdag tillsammans, fast utan så mycket ord då jag hostar så mycket när jag försöker prata och trots att hon haft ett par svajiga dagar sedan hon hälsade på i skolan i Måndags var hon på bra humör idag.

 
Vi lämnade av Jacob i skolan och sen åkte vi hem och gick direkt ut och mös med våra hönor och kycklingar i det ljuva vårvädret. Jennifer döpte sin kyckling idag också, hon heter nu Cadance efter en My little pony som heter "Princess Cadance", just så på engelska hon vet nämligen mer eller mindre alla ponnysars namn på just engelska. *stolt mor*

Vi mös länge och väl med hönan Zelda som satt i mitt knä och bara njöt av all uppmärksamhet.

Efter att vi varit ute i lite mer än en timma hos hönsen så bar vi in ägget som vi hittade i ett rede,

att få egna ägg är äkta vardagslyx.

Efter lite lunch och annat pyssel inne så gick vi ut igen båda två, jag satte mig i solen och oljade in vårat cafebord med fyra stolar medans Prinsessan gick in till hönsen och mös igen.

När vi gick in igen ville hon baka, men med ett recept från kokboken hon fick i julklapp, så hon bakade en fin saftig morotskaka aldeles själv, det enda jag fick göra var att riva morötterna. :)

Just som kakan blev klar kom pappa och Prinsen hem och vi fick en riktig mysfika tillsammans. <3

Nu har vi varit ut till hönsen igen och Prinsen har valt en egen kyckling han med, en blomme höna fick det bli, denna fick namnet Kiwi som han egentligen gav en av våra Welsumers... men de ser vi ingen skillnad på så han gav namnet till den nya raringen som inte liknar någon annan av våra hönor istället. ;)

En dag med bästa vännen och våra familjer. 
 

 
Under Sportlovet gjorde vi en rejäl utflykt hela familjen, maken tog ledigt och sen packade vi in oss i bilen och for till andra sidan stan och hälsade påmin bästa vän och hela hennes underbara familj. <3

Jennifer mådde inte så bra (det var första gången vi åkte hemifrån för att umgås med andra på flera veckor), men en lite trög start och några mindre fallgropar senare så hade hon hur kul som helst och det var underbart att se henne så glad och busig igen.

Vi tog en promenad till Tyresta By och grillade lite korv och tittade på alla djuren innan vi skyndade oss hem till värmen igen, för usch vad det blåste snålt ute. Brrr
 

Barnen lekte en lång stund och sen till middag gick vi till en resturang och åt finmat allihopa, vi fick höra finsång av lilla Eddie som sjöng så "Ja må du leva" så sött när servitrisen tände ljuset på bordet. <3

Efter en underbar måltid fick vi kramas och vänka hejdå, men tur nog hade jag och Anna redan planerat in nästa playdejt för oss två och om jag blir frisk från förkylningen jag fått så ska vi ses redan nu i helgen. *längtar*
  

Sötaste mulen <3

Här fick jag ett foto på keligaste fåret som viftade på svansen när vi klappade och kliade.
Om jag någonsin flyttar till en gård måste jag bara ha några får! <3 <3 <3

Barnen fick en varsin klubba, som visade sig vara färgglad då tungorna blev så här. ;)