Jag har idag äntligen känt efter en veckas sjukdomar att nu är vi alla friska då vi alla är pigga och feberfria sedan ett par dagar.
 
Men mitt i dagens städning så får jag börja tänka om...
Det började med att Jacob gjorde ner sig, högt och tydligt. :/
Så jag tar in honom i tvättstugan för ett blöjbyte, just som det börjar bli dags för en ny blöja kommer Jennifer in i rummet och när jag ber henne gå ut mumlar hon något om toaletten, men hon vänder och går ut.

 
Då hör jag det som jag allra minst väntade mig eller ville höra.. en rejäl kaskadkräkning från min dotter som nu är utom synhåll, då jag inte kan lämna Jacob på skötbordet så börjar jag skynda på med blöjbytet samtidigt som jag ropar åt Jennifer att ”gå in på toaletten”!
 

Då vänder hon istället om och tittar in hos mig och Jacob och kräks återigen rejält över golvet.
Jag tar då tag i henne och bär henne snabbt in på toaletten och på vägen ser skälet att hon inte gick in dit själv, toalettdörren var för ovanlighetens skull stängd och det var den hon spytt på.

Jag är tillbaka hos Jacob på bara någon sekund och spänner på blöjan och bär in honom till sin säng så jag vet vart han är. När jag kommer ut ur barnens rum kommer Jennifer från toan och går såklart i sitt eget kräk..

Jag bär in henne i tvättstugan där alla kläder tas av och med bara en blöja på sig bär jag in henne i deras rum och ber henne att ”vänta där medans mamma städar upp lite”.

Jag hämtar skurhinken och torkar upp det mesta i lilla hallen utanför toaletten, när jag vänder in i tvättstugan för att byta vatten hör jag en rejäl duns!

Snart gråter Jennifer högljutt då hon halkat  på det nyskurade golvet utanför hennes rum. *suck*
Jag bär in henne till sin säng igen och ber henne ”vänta en liten stund till”...

Jag torkar det sista utanför toaletten och börjar i tvättstugan då jag återigen hör en rejäl duns, Jennifer hade halkat... igen!
Efter lite tröst bär jag henne igen till sängen och säger åt henne att ”snälla vänta på mamma som snart är klar”.
 
Efter att allt var torkat så drogs en handduk snabbt över golvet så vi slipper fler halkolyckor.

Jag hämtar ut Jacob ur sin säng och Jennifer följer efter men hon stannar i dörröppningen och gråter, jag misstänker att hon inte vill halka igen..
 
Nu sover Jennifer gott i sin säng och jag håller tummarna att detta inte var ett återfall av kräksjukan. *håller tummarna*
 

Och ja.. även om jag mitt i allt kände mig allt annat än glad kan jag nu efteråt skratta lite åt allt eleände.

Det måste man nog kunna göra som småbarnsförälder...