"Vad är ADD och aspberger? För mig som har det...En frustration över uppgiven passiv darrande skräck för verkligheten...jobbiga magsmärtor och försvarslöshet...
Nästan alla lever med en livsförmåga som jag studerat och undrat över. Att alla bara gör saker medan man själv ligger i sängen och hoppas på att bli frisk eller dödad eller bortförd av aliens.
Man vill bara bort ifrån allt. Att inte ha någon plats och ingen förståelse från omgivningen. Det känns som att man är som en bil som går på reservtanken när kraven utifrån är att köra 100mil på 2 liter bensin. Det handlar om att överleva och gömma sig.
Har man en svårighet som inte syns så blir man sällan trodd och man får kriga hela livet för att leva livet.”

Artikel ur tidningen Vallentuna Steget av A.T

Att läsa sådana hära artiklar är min räddning, tänk vad lik jag känner mig denna själ som lider av liknande problem som jag själv.
Idag har jag varit på ett möte hos en överläkare, en person som jag väntade mig verkligen skulle veta hur h-n skulle bemöta en person med Asperger. Attityden var dock aggressiv och nedlåtande och jag som mår tillräckligt dåligt som det är just nu vart helt knäckt.

 
Jag blev ifrågasatt i det mesta, men en sak som är så förnedrande när man har en ”dold sjukdom” är att inte bli trodd, som om jag bara hittade på alla dessa saker bara för att få uppmärksamhet och bli lite speciell.
Vad skulle jag inte ge för att vara ”normal” vara ”frisk”?!
Jag går inte på Habilitering och läkare och psykiatriker för att det är roligt utan för att få min vardag att gå ihop, att få mitt liv att fungera normalt utan att jag ska må dåligt och vara rädd och sönderstressad över saker jag inte kan kontrollera.
Att bli bemött med misstro av en överläkre kan jag meddela är så mycket mera förnedrande, att bli misstrodd av en person som ska ha kunskapen och förståelsen för sådana som mig.
Idag fick jag efter 5-10min samtal veta att min 1-åriga utredning inte kan stämma, inte har jag Asperger. Nej, jag borde nog allt ta och utredas igen, det kan ju omöjligt stämma!

Jag kan knappt beskriva den känslan jag fick när h-n sa detta till mig idag, och på vilka grunder?
H-n känner inte mig, har inte läst min diagnos eller samtalat med mig någon gång tidigare. Men ändå kunde h-n dra denna slutsats, jag fick känslan av att JAG skulle skämmas för min dåliga utredning och hur dåligt upplagd denna var på dom få papper jag fått ut från denna.

 
Jag skämdes och kände mig förnedrad, jag kände mig inte värdig att tro på, tänk om det gick önskade jag att jag inte blivit född just då.. tänk om Asperger syntes utåt precis som någon som var förlamad från midjan neråt och satt i rullstol. För har jag en rullstol ser ju alla vad jag lider av, dem kan se mitt ”handikapp” och det går inte att missta sig på vad som inte stämmer. Men denna sjukdom jag lider av syns inte utåt, inte för att jag inte lider av den eller för att den delvid förstör mitt liv utan för att jag lärt mig efter 9år av mobbing och genom jobbiga och mycket dåliga livserfarenheter lärt mig att dölja den.

Bara för att du inte ser mitt handikapp betyder det inte att jag inte har något, jag ser ut som vem som helst men det finns ingen som jag och om du inte kan förstå det hur ska du då kunna hjälpa mig?