Hejsan
 

Olgas mamma Tea undrar om någon drar ett sent Aprilskämt med henne... ;)
http://www.djurhjalpen.nu/katthemsbloggen/

 
I Torsdags hade vi (läs: Sius, mina chefer och ordf. för styrelsen) ett möte på Katthemmet om min framtid.
Då jag kommer få lönebidrag pga min diagnos "Asperger/adhd" så skulle det förhandlas om vilka uppgifter jag kan och inte kan göra samt hur mycket lönebidrag jag skulle få och hurvida dom var så pass nöjda med mitt jobb att dom ville ha mig kvar.
Och gissa vad.. det lutar just nu åt at jag kanske kan få en heltidsanställning på Katthemmet, klara besked får jag först på Måndag då styrelsen ska ta ett beslut om detta på ett möte redan imorgon.
Så nu får ni hålla tummar och tår med mig att detta kommer bli verklighet för det här jobbet är bara såååååå roligt och jag trivs så mycket att det vore underbart att få en anställning på 100%. :)
 
Såklart återkommer jag här med hur det gick i nästa vecka! ;)

Idag kom det efterlängtade samtalet.. och vet ni vad?
Jag ska börja praktisera om ynka 9dagar!!!
Det känns såååå roligt och jag kan knappt vänta tills praktiken börjar! Min Sius som varit fantastisk att ha och göra med ska hjälpa mig genom att finnas där åtminstonde första dagen vilket kommer minska den första stressen som jag alltid har vid nya rutiner.

Nästa vecka är det dags att lösa alla detaljer som skriva på papper och lösa hämtning och lämning på Förskolan, sen så är det bara att hoppas att jag trivs och att dom gillar mitt jobb så detta kankse kan leda till en anställning i längden.
Men vet ni vad, oavsett kommer jag lära mig så mycket nytt och bara det ska bli riktigt kul! :)

 Dagarna har varit lite jobbiga här på sistonde, mest för att min Autism Asperger har satt käppar i hjulet igen, och jag känner att jag kämpar mot allt och alla för att få rätt till saker som jag har rätt att få hjälp med.
 

När man har en osynlig diagnos som jag har, något som skapat problem och förstört mitt liv i stor utsträckning så hjälper det ingenting alls att ha en utredning.. det enda som sker är att man med näbbar och klor måste kämpa för sina rättigheter och alla system vi har som ska vara "sååååå bra" men som är svåra att få pga finstilt stil och skrivbordsnissar som tror att dom genom att titta på mina papper eller genom att titta på mig bara 3min kan förstå varför jag behöver stöd.

Jag har mest känt för att gå i ide det närmsta halvåret och gömma mig för den, i mina ögon, läskiga stora mörka hemska världen där ute.

Men idag fick jag lite glada nyheter om ett hundcenter som kan tänka sig att ta emot mig, om jag har en LSS-handläggare (vilket jag har rätt att få via min diagnos) , och ge mig en lugn och god start till ett självförtroende via en praktikplats alt arbetsprövning.
Där tar dom emot just sådana som mig som har aspergers syndrom och dylikt så inte behöver jag föklara för alla vad just den diagnosen betyder och vilka problem den orsakar för det vet dom redan om.

Men ett samtal till så knäcktes en stor del av mitt självförtroende, inte är det lätt att hitta ett bra LSS-ombud och du vet det tar flera veckor att få igenom en praktikplats och om dom ens godkänner den för det ska ju LSS (som jag har RÄTT TILL!!!) bekosta och bla bla bla..
 

Så det är bättre att vi går via Arbetsförmedlingen (som inte hjälpt mig alls än så länge, bara gjort mig mer och mer deprimerad) att via det Sius-ombud (som jag fått kämpa med näbbar och klor för att få) nu blivit tilldelad mig och vi ska gå genom dom istället.

Jo, just det bäst vore det ju om jag "kämpar" mig igenom allt jag mår jättedåligt över (dvs som ger mig panikångest och som gör att jag stortjutit senaste dygnet) istället för att ge mig en god grund att bygga ett självförtroende på utan att knäckas ner totalt.

Jag har ju kämpat mig genom hela skolgången, mobbing och mycket mera på gränsen till sammanbrott under hela min uppväxt, vad ska det hjälpa att knäcka mig en gång till???

Mitt självförtroende har enbart växt dom gånger jag kännt mig stärkt och trygg i mig själv och att jag haft ett bra stöd, inte dom gånger jag klarat mig på gränsen till att brytas ihop totalt, då har jag bara överlevt jag har inte växt som person.
 

Ja, nu vet jag inte om jag verkat sammanhängande här alls, och har ni ingen förståelse så kan helt enkelt bero på okunskap om vad dessa sjukdomar (Asperger och ADHD) ställer till det för mig innombords då jag på utsidan ser ut som vem som helst.
Efter 9års mobbing är jag fantastiskt bra att hålla upp en fasad men det är just bara en fasad och jag har nu fyllt min bägare till bristningsgränsen, så ska ni skälla på mig håll tyst och låt mig vara.

Detta är min verklighet inte eran och jag vet att min verklighet inte alltid överstämmer med vad ni andra ser och upplever men jag måste leva med min syn på världen för jag ser inte och upplever saker på samma vis som ni gör.

..ska införas i vår vardag.

Lilleman äter numera ur egen hand, bokstavligen. ;)

Idag har jag varit på ett möte på Habiliteringen där vi pratat om min vardag främst min stress som jag upplever varje gång något oplanerat sker.
Nu hör denna problematik till min sjukdom och därför så måste jag lära mig leva med den och framför allt försöka hitta åtgärder som minskar den dagliga stressen. Rådet jag fick idag var att bromsa ner framfarten en eller ett par gånger i veckan, dvs. att jag och Johan ska sätta oss ner tex. varje Onsdag och kika på respektives planer för helgen eller kommande vecka.
 

Det blir lätt så när man har många projekt, barn, djur och ett hushåll att sköta att prioriteringen för oss inte är densamma och då kan det vara bra att sitta ner och se om vi kan hitta en lösning där vi möts på mitten. Samt att jag ska veta vad som ska ske kommande helg/vad som kan komma att ske/vad som ska planeras inför. Om vi ska bjuda hem gäster så måste det ju städas och fixas framför allt, ska vi bort kankse jag ska planera in att bada barnen och hinna med djuren före detta, osv osv.

Min vardag måste vara så planerad och förutsägbar som möjligt, det är då jag mår som bäst. Ett par oväntade eller dåligt planerade händelser kan göra mig helt sönderstressad eller i värsta fall att jag bryter ihop och det vill vi förståss undvika. Ju mer kontroll jag har över min vardag ju bättre klarar jag av den.

Första "mötet" är nu avklarat mellan mig och Johan och som jag trodde såg våra planer inte likadana ut, nu har jag dock fått ställa om mig inför saker som kan ske på Lördag även om inget är bestämt ännu. Jag hoppas att genom att vi pratat om detta idag kan jag hantera Lördagen bättre än om vi tog upp allt detta på Fredag kväll. Ja, vi får helt enkelt se om detta hjälper i längden, men det märker vi först om ett par veckor när vi övat oss lite i detta. ;)
   

Nu är jag helt slut efter en intensiv dag, så natti natti allesammans!

Jag ska ta mig tid att blogga om något kul imorgon. :)

Jag har inte varit så aktiv här då jag har haft mycket att fundera på, många svåra beslut att ta  och mycket att ta itu med.
 

Nu har dock beslutet gjorts att ta in dom 4 eventuellt 5st marsvin som jag ska ha kvar som egna keldjur. Restrerande 3 eventuellt 4st marsvin ska få nya hem, troligen via marsvinshjälpen då min energi har sinat och jag inte orkar med fler "egna" djur än dom som ska stanna.
När djuren flyttar in slipper jag få sjukdomar på mina egna djur varje gång något elände smyger sig in och jag får en bättre kontakt och mer tid att spendera på mina favoriter.
 

Detta är ett fruktansvärt svårt beslut att ta men det är för att jag mår dåligt nog av att gå arbetslös och för att jag har haft så många motgångar när jag kräver saker jag har rätt till pga min sjukdom.
Inackorderingen fortsätter som vanligt, det är egna mängden djur jag vill minska ner på för att känna att alla får vad dom förtjänar och för att ha ork och tid med mina barn.

Jag kankse inte kommer vara fantastiskt bra att blogga några dagar till, men jag ska försöka ta lite fina foton under helgen och lägga ut så ni får ta del lite av vårat påskfirande.
Hoppas erat påsklov är riktigt härligt och att ni passar på att vara ute i solen och värmen med era nära och kära! :)

En glad prick!

Tänk en del dagar är jag så glad att mina barn är dom sötaste och charmigaste ungarna i stan, för då känns livet lite bättre och jag kan inte annat än le när jag ser sådana här foton på Jacob.
 

Tyvärr så har all stress gett mig panikångest och efter en hemskt jobbig förmiddag så har jag pratat länge med min kurator och min närmaste familj som alltid stödjer mig.
Jag mår väldigt dåligt i den situation jag hamnat i nu och för att lätta pressen på mig så ska jag och kuratorn tillsammans träffa en läkare imorgon som fhv kommer att sjukskriva mig.
Sen går vi vidare därifrån, vi ska via AF (arbetsförmedlingen) be om en undersökning för att göra bedömning av min arbetsförmåga. Min dröm är att den blir bedömd till 50% så jag nu närmsta tiden inte behöver jobba mer än så, men det återstår att se.

Letandet efter jobb upphör inte bara för denna sakens skull, jag kommer håll ögonen öppna men nu är jag inte "tvungen" att söka tjänster jag inte klarar av bara för  att arbetsförmedlingen kräver det.
  

Zingo.

Jag har nu sagt hejdå till alla Sportlovs-kunder, och några av dessa verkade oroliga att jag skulle sluta med inackorderingen men det är ingen risk. Marsvinen och kaninerna är det jag brinner för, jag älskar att pyssla med djuren och jag mår som bäst när jag gör detta. Inackorderingen kommer vara öppen som vanligt hela året.

Ja, här händer det inte mycket intressant förutom att Jacob somnade så sött på Ior idag. :)

Det gick lite snett här i veckan på mötet jag var på, men jag har fått höra av min kurator att yttligare en stackare drabbats av denna överläkare och nu ska detta tas upp av några chefer och dom kommer gå vidare med detta, skönt nog.
Så här får det ju inte gå till... jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på vad som hade hänt om jag gått dit själv, med tanke på hur dåligt jag mådde under och efter mötet.
  

Dagen efter jobbade Johan som vanligt igen efter att ha varit hemma både Måndag och Tisdag, och jag lyckades ta mig till husläkaren som bekräftade vad jag misstänkt, jag har fått Bihåleinflammation. Nu har jag lite medicin mot detta och borde vara bra om ett par dagar, tillsvidare fungerar livet någelunda med lite ipren tabletter som tar bort värsta värken.

Chico & Skrållan, två inackorderingar.

Det har varit sportlov nu senaste veckan men hos oss har det bara märkts i form av ett par inackorderingar, vi har nu 4st kaniner och 2 marsvin fler än vanligt.

Johan har lagat mat bra många dagar nu, bla hemmalagad pizza, kallops och jag var knasig nog att vispa ihop en ny sorts kaka i Fredags. Men jag kan inte uttala mig om hur goda någon av dessa var, för mitt smaksinne likasom luktsinne har varit som bortblåst sista tiden.
Men enligt Johan var nya kakan jättegod, och den har det mumsats en hel del på under helgen av både oss vuxna som barn.
Receptet kommer inom kort och som jag hittat på en ny blogg: http://bagarstugan.blogspot.com/
Jag kommer lägga ut den på länkarna här brevid för denna blogg måste jag ju bara följa! :)
  

Hoppas ni får en fortsatt härlig Söndag!

"Vad är ADD och aspberger? För mig som har det...En frustration över uppgiven passiv darrande skräck för verkligheten...jobbiga magsmärtor och försvarslöshet...
Nästan alla lever med en livsförmåga som jag studerat och undrat över. Att alla bara gör saker medan man själv ligger i sängen och hoppas på att bli frisk eller dödad eller bortförd av aliens.
Man vill bara bort ifrån allt. Att inte ha någon plats och ingen förståelse från omgivningen. Det känns som att man är som en bil som går på reservtanken när kraven utifrån är att köra 100mil på 2 liter bensin. Det handlar om att överleva och gömma sig.
Har man en svårighet som inte syns så blir man sällan trodd och man får kriga hela livet för att leva livet.”

Artikel ur tidningen Vallentuna Steget av A.T

Att läsa sådana hära artiklar är min räddning, tänk vad lik jag känner mig denna själ som lider av liknande problem som jag själv.
Idag har jag varit på ett möte hos en överläkare, en person som jag väntade mig verkligen skulle veta hur h-n skulle bemöta en person med Asperger. Attityden var dock aggressiv och nedlåtande och jag som mår tillräckligt dåligt som det är just nu vart helt knäckt.

 
Jag blev ifrågasatt i det mesta, men en sak som är så förnedrande när man har en ”dold sjukdom” är att inte bli trodd, som om jag bara hittade på alla dessa saker bara för att få uppmärksamhet och bli lite speciell.
Vad skulle jag inte ge för att vara ”normal” vara ”frisk”?!
Jag går inte på Habilitering och läkare och psykiatriker för att det är roligt utan för att få min vardag att gå ihop, att få mitt liv att fungera normalt utan att jag ska må dåligt och vara rädd och sönderstressad över saker jag inte kan kontrollera.
Att bli bemött med misstro av en överläkre kan jag meddela är så mycket mera förnedrande, att bli misstrodd av en person som ska ha kunskapen och förståelsen för sådana som mig.
Idag fick jag efter 5-10min samtal veta att min 1-åriga utredning inte kan stämma, inte har jag Asperger. Nej, jag borde nog allt ta och utredas igen, det kan ju omöjligt stämma!

Jag kan knappt beskriva den känslan jag fick när h-n sa detta till mig idag, och på vilka grunder?
H-n känner inte mig, har inte läst min diagnos eller samtalat med mig någon gång tidigare. Men ändå kunde h-n dra denna slutsats, jag fick känslan av att JAG skulle skämmas för min dåliga utredning och hur dåligt upplagd denna var på dom få papper jag fått ut från denna.

 
Jag skämdes och kände mig förnedrad, jag kände mig inte värdig att tro på, tänk om det gick önskade jag att jag inte blivit född just då.. tänk om Asperger syntes utåt precis som någon som var förlamad från midjan neråt och satt i rullstol. För har jag en rullstol ser ju alla vad jag lider av, dem kan se mitt ”handikapp” och det går inte att missta sig på vad som inte stämmer. Men denna sjukdom jag lider av syns inte utåt, inte för att jag inte lider av den eller för att den delvid förstör mitt liv utan för att jag lärt mig efter 9år av mobbing och genom jobbiga och mycket dåliga livserfarenheter lärt mig att dölja den.

Bara för att du inte ser mitt handikapp betyder det inte att jag inte har något, jag ser ut som vem som helst men det finns ingen som jag och om du inte kan förstå det hur ska du då kunna hjälpa mig?